Meny

Hem

Sorgen

Mina minnen med Sven

Karin berättar

Yamina berättar

Elisabet berättar

Dikter

Tack Alla !

Vad var det som hände ?

Torsdag den 18 januari 2007 åkte Svenne med Noel (En mycket god vän/nästan familjemedlem, som vi träffade i Havanna 1999) och en vän till honom, Leffe med Vikingline på kryssning. De skulle fira Noels födelsedag. Eftersom jag jobbade den dagen, tog Svenne bilen, packade in dubbla danskläder och åkte till mina föräldrar i Upplands Väsby.

Där ställde han bilen och hängde in mina danskläder och en omgång danskläder till sig själv. Dom skulle vi ha på lördagskvällen på dansen i Folkets Hus i Väsby.

Det sista jag sa till honom var att skulle köra försiktigt och se till att ha kul, då ingen annan kan ha kul åt honom.

Han hade roligt! Han hade tillbringat mesta tiden på dansgolvet, både på torsdag kvällen på utresan och på fredagen på tillbakaresan. Strax innan baren stängde på fredagseftermiddagen hade hela gänget blivit bjudna på öl och jägermeister av några som var ute och firade med sitt företag. Det blev antagligen lite bråttom att dricka ur, gå ner i hytten och samla ihop sina prylar och gå iland.

När de kom ut från terminalen vid 16-tiden blåste det isande kallt. Noel föreslog att de skulle ta en taxi till Centralen och pendeltåget, men Svenne tänkte minsann inte åka någon taxi!
Han skulle åka tunnelbana från Slussen!
Som alla vet biter inte vare sig böner eller argument på honom när han bestämt sig för något.
Efter mycket dividerande försökte Noel t.o.m lyfta in Svennes bagage i taxin. Svenne blev arg, skickade in Noel i taxin, stängde dörren och beodrade föraren att åka. Det var sista gången någon såg honom i livet.
Leffe hade hämtats vid terminalen av goda vänner i Nacka där han bor.

Vad som hände sedan är naturligtvis bara spekulationer, men jag är säker på att Svenne tog sin rullväska i ena handen, vikingkassen i andra och började gå mot Slussen. Efter ölen och i kylan blev han säkert kissnödig efter vägen. Som alla småpojkar gick han för att kissa i vattnet ute på kajen där det också är lite skumt. han hade dansskorna på fötterna, struntat i att byta, var ju inte helt nykter, frös säkert och det hade börjat frysa på den våta kajen.

Om han halkade i, fick en hjärtinfarkt/stroke som gjorde att han ramlade i, med gylfen nere, vet ingen.( Dödsorsaken kunde vid obduktionen inte med säkerhet fastställas.)
Väl i vattnet med sitt dåliga hjärta och sina dåliga lungor tog det inte många minuter att dö.
Om han ropat kunde han knappast ha hörts genom vinden och bruset från all tung trafik som går längs Stadsgården.
Vart bagaget tagit vägen vet ingen, men det är troligt att någon sett  de övergivna väskorna på kajkanten och dragit dem därifrån.

Jag började vänta att han skulle vara i Väsby vid 17.30- tiden. Ringde till hans mobil,
men fick inget svar. Ringde också Noels mobil utan att få svar. Tänkte att färjan kanske var försenad i det dåliga vädret, och att det var dålig mottagning ombord. Jag ringde åtskilliga gånger utan att få något svar. Vid 18.30-tiden ringde jag till terminalen och fick veta att färjan kommit i hamn i tid.
Tog bilen och åkte hem till Noel i Rotebro. Det var mörkt i lägenheten. Jag ringde på och gick också in på altanen och bankade på fönstret. Ingen öppnade. Bara att åka tillbaka till Väsby!
Jag hade precis klätt av mig ytterkläderna när telefonen ringde. Noel fanns i luren, alldeles uppjagad över att Svenne inte kommit. Själv hade han sovit och inte hört vare sig ringsignaler eller bankningar.
Tillsammans åkte vi till Vikingterminalen, där vi frågade terminalpersonal och
Securitasvakter om de sett till Svenne. Ingenting.
Vi både  gick och åkte längs kajkanten utan att hitta något spår.
inne på Slussens T-banestation gick vi runt med ett fotografi i alla spärrar på perrongen och till vakterna. Ingen hade sett honom. Tänkte att han kanske somnat på någon bänk på Centralen i väntan på pendeln. Ny koll i spärrar och med vakter som sa att folk som sover på bänkarna i onyktert tillstånd tas till Norrmalmpolisen.
Iväg till polishuset där vi blev mottagna i receptionen av en trygg polis med norrlandsdialekt.
Han ringde runt till alla akutsjukhus och kontaktade alla patrullerande polisbilar i Stockholm.
Inget spår!

Tillbaka till mina föräldrar, där jag satt vid köksbordet hela natten och önskade att telefonen skulle ringa, fast jag redan då hade förstått att han måste ha drunknat.

Vid 9-tiden på lördagsmorgonen hade jag ringt runt till alla sjukhus igen. Inga spår. Ville bara hem, så jag tog bilen och for iväg, men gick in på polisstationen i Sollentuna på vägen.
De kontaktade patrullerande Norrortspoliser och kontrollerade alla inkomna rapporter. De tog också kontakt med Norrmalmspolisen igen
och skickade ut storlarm: alla polisstationer, alla sjukhus, buss- och taxiförare och en anteckning om att han var efterlyst på hans personnummer i personregistret.

På lördagen vid 14-tiden pejlades hans telefon till Stadsgårdskajen. En hundpatrull skickades dit för att söka efter den. Ingen telefon hittades. Ny pejling gav ingen signal. Batteriet slut.
Sista samtalet Svenne ringt var innan han gick ombord på färjan på torsdagseftermiddagen, men det fanns massor av inkommande, missade samtal.
Nu finns det inte längre minsta tvivel för mig om var Svenne var. Jag visste att han låg i vattnet vid Stadsgårdskajen.

Någon sökning i vattnet fick utredande polis Jackie Moberg, som tog vid på måndagen inte tillstånd till. Området är stort, vattenståndet högt, starka oberäkneliga strömmar och många fartyg som virvlar upp vattnet ytterligare. Sannolikheten att hitta kroppen var i det närmaste obefintlig, enligt polisen.

De kommande timmarna, dagarna, veckorna, handlade om att acceptera vad jag inte kan förändra, ställa in mig på att kroppen kanske aldrig skulle komma fram, hantera sorgen, ilskan, och känslan av att ha blivit bestulen på glädjen, tryggheten och drömmarna i livet.
För vännerna var det svårt att förstå att han inte skulle komma tillbaka. han måste ju finnas någonstans! Man kan ju inte bara försvinna! Juridiskt sett kan man uppenbarligen inte heller bara försvinna. Jag levde i ett totalt vacuum, där allt runtomkring pågick som vanligt...Som om inget hade hänt, fast hela världen förändrats. Det var bara jag som visste vad som hänt!

Torsdagen den 29 mars kunde Vikingfärjan inte lägga till. En kropp flöt i vattnet. Jag förstod genast att det var Svennes kropp. Vi hade en överenskommelse att gå tillbaka till det stället vi senast var tillsammans om vi kom bort ifrån varandra. Sven sågs senast vid Vikingterminalen.
Hans kropp återvände dit.

Veckan innan Svenne försvann ringde en väninna till mig och ville att jag skulle följa med henne till Thailand på påsklovet och titta på deras hus. Jag svarade att det inte var så bra tid, eftersom att vi skulle köra igång villabygget till våren. Plattan var redan gjuten. Svenne hörde samtalet och ropade från övervåningen: " Och vad hade du tänkt bygga under ett påsklov?
Klart att du skall åka !"
Den andra april åkte hon och jag till Hua Hin i Thailand. Under veckan vi var där skulle kroppen identifieras och obduceras.

I Hua Hin presenterades jag för en thailändsk vän till min värdfamilj. Vi satt en natt och pratade om människans likheter och olikheter runtom i världen. Han berättade då att alla människor har ett timglas fyllt med med svart och vit sand. Sanden börjar rinna den dag man föds och rinner ner tills den tagit slut och man dör. Den vita, den goda och den svarta, den onda, smärtsamma sanden blandas i olika mängd under ens livstid.
En del människor, levnadsglada livsnjutare gör av med mycket av sin vita sand. Så mycket att det bara finns svart sand kvar på slutet. Är det en generös människa som spritt godhet, värme och glädje till sina medmänniskor, kan det hända att han slipper leva all sin svarta sand. Han får dö när den vita sanden runnit ut. "Tror du att din man kan ha levt slut på sin vita sand?" För mig var dessa ord en stor tröst. Jag tror att det var för att få höra dem som jag åkt till Thailand för bara en vecka!

När jag kom hem ringde jag till polisen för att få identifieringen bekräftad och få ta del av det preliminära obduktionsprotokollet.
Vigselringen, klackringen som hans dotter gjort, mobiltelefonen och nyckelknippan hade han haft på sig. (Ingen plånbok) Kroppen var mycket anfrätt efter 10 veckor i vattnet.
Förruttnelseprocessen var långt gången och det fanns spår av djurangrepp. Dock inget tecken på våld innan han dog. Alltså ingen misstanke om brott. Dessutom var gylfen öppen, precis som jag trott. Någon dödsorsak fanns inte angiven.

Hjärtat var kraftigt förstorat, vänstra sidan av hjärtmuskeln var täckt av bindväv, och han hade långt gången förkalkning i kranskärlen. Hans lungsäckar var hopväxta av bindväv, och i mycket dåligt skick.
Detta med bindväven hade vi ingen aning om, men det var ju en bindvävssjukdom som var orsaken till hans fars förtidspensionering.

Det kändes befriande att få veta allt detta. Han hade faktiskt använt all sin vita sand och bara svart sand återstod i hans timglas. Den slapp han leva upp! Plötsligt känner jag mig inte bestulen på någon tid, vi har befriats från lidande!

Tomheten och saknaden efter honom och det liv vi levde tillsammans är stor och smärtsam, men jag är tacksam för att han inte behövde leva med någon syrgasmask eller med sviterna efter en ny hjärtattack eller stroke.

Karin
 

Begravningen

Begravningsgudstjänst i Taxinge kyrka
16 maj 2007

Cermoniel

Bilder från begravningen